Klockan är tjugo i tolv, mitt hår är svart och nytvättat, jag har Kraftwerk och New Order i spellistorna och vita kläder med lila nymålade stänk på på golvet. Det är dagen före dopparedagen så att säga, före premiärdagen. Om två veckor har jag gått klart ettan på Wendelsberg och det är lite absurt, underbart och lite hisnande. Det där med att tiden rusar så, bort ifrån en och störtande emot en.
Igår var genrepsångest. Den när spelet stagnerat och mekaniserats. Reaktionerna: automatiska. Scenerierna: statiska. Som en örfil och brysk påminnelse om att aldrig bli bekväm, aldrig luta sig tillbaka och spela utan insats, utan risk. Alltid vrida ett varv till, skjuta på gränserna, skaka om sig och kasta sig ut fast en trodde att en redan gjort det. Kasta sig igen.
Men jag behövde det, vi behövde det. Nu ska vi pumpa in all energi och alla hjärtslag vi har och göra den här föreställningen. Som handlar om en alldeles vanligt dysfunktionell familj som överdoserar psykologiska begrepp och desperat klistrar diagnoser, etiketter på sig själva och varandra. Om de där könsrollerna, ett traditionstyngt hus, Freud, grå små fåglar, om att betrakta och bli betraktad, vem som får jaga och skogens konung.

Här är vår trailer:



Om du är i krokarna (Göteborg, Mölnlycke etc) är du hemskt himla välkommen att titta!

(Vi har en Depeche Modelåt med också.)

Det är något med våren i Johanneberg, det gör något med mig.

Den här helgen som gick var så exceptionellt fin. Jag var hos mamma och pappa. Solen var där. Jonatan, Hilma, Mattias och Rebecka var där. Vi åkte på två oförskämt fina utflykter och för första gången på hela veckan kunde jag sitta ner en längre stund utan att rusa upp efter tio minuter, äta i lugn och ro, sova hela nätter och låta pulsen vandra ner i vila. Men mer om det sedan, när jag hunnit redigera bilderna. För på torsdag har vi premiär med Fadermordet och imorgon firar jag och Rikard dessutom fyra (!) år så det kan bli ont om tid. Men tills dess, ett stilvykort med gummistövlar på:

Den här utstyrseln var från början helt fin. Men så skulle vi fara till Hornborgasjön, promenera i högt gräs och spana på fåglar och då insisterade pappa på att jag skulle byta mina kära brouges mot mammas enorma gummistövlar. Sagt och gjort. (Detta visade sig vara rätt val trots det modemässiga brottet).

Rebecka fotade mig och ville se mina respektingivande biceps. Jag tvekade inte.

Fiskbensflätan och trollsländetoppen. Peplummodellen är en trend jag fallit fullständigt pladask för. Den har allt, enkelhet och finess. Hög midja och volang. Basplagg och tjusighet i ett. Och har den dessutom Peter Pankrage och trollsländor på kan det knappast bli bättre.

Ett tipsinlägg kommer lastat, håll i er!
Den eminenta feministiska teatergruppen Gruppen äntrar Göteborgs scener nu i slutet av maj med sin föreställning Skuld och Skam. Jag såg Gruppen för första gången en vinter för ett par år sedan när de gjorde en alla hjärtansdagscabaret som fullständigt sopade mattan med mig. De är explosiva, provokativa, skarpa och våldsamt roliga. Och nu i sin nya, egenskrivna, föreställning gör de upp med skulden och skammen, vad det egentligen är, om vem som har den eller inte och vem som är syndabocken. Jag tycker precis alla som bor i Göteborg borde komma dit ögona böj, för jag vet att det kommer bli så himla himla strålande. De spelar först på Göteborgs Dramatiska Teater och sedan på Folkteatern. Och det kostar max en hundring. Sjukt värt alltså.
All bra konst och scenkonst borde stöttas och peppas och upplevas. Gruppen är av den mest fullfjädrat förstklassiga kalibern och jag önskar att ni alla fick se dem.


Här är deras hemsida och här är Facebookeventet.

KOM!

Förra helgen var egentligen sedan länge vigt åt klassen och åt Småland. Vi skulle fara till Tove i klassens pappas gård i Vimmerby och leva det ljuva lantilivet med klassresekänsla från barndomen, sjöar, islandshästar och Astrid Lindgren runt knuten. Men på grund av bilbrist och andra helt jättetråkiga tråkigheter fick detta hastigt och (o-)lustigt ställas in. Men skam den som ger sig, umgås skulle vi ta mig tusan ändå. Och som tur i oturen hade Tove och Zache just flyttat till en egen lägenhet och bjöd in oss som kunde på inflyttningsmys.

Husägarinnan (nåja) i egen hög person! Tove spelar även Terapeuten i vår slutproduktion Fadermordet och gör en strålande insats.

Zacharias.

De hade gjort så fint på sin största vita vägg med vajrar och klädnypor och kläder och annat som är fint att hänga upp. Observera till exempel Morrisseypärlplattan uppe i högra hörnet.

Och den här lilla fågeln.

I köket fanns den här fantastiskt fyndiga affischen. Skulle mer än gärna ha en likadan på min kyl.

Vi var väl knappt halva klassen där, men den goda sidan av det var ett alla verkligen hann hänga med alla. Fina Sara och Isabelle hängde till exempel.

Ivar och Isabel. Nu när vi jobbar i grupper om fyra- fem så ser en inte mycket av de andra i klassen, vilket såklart är tråkigt. Därför var det extra fint att spendera flera lugna timmar tillsammans och hinna catcha up mer ordentligt än en hinner på en lunchrast.

Vi hade opretentiöst men mycket gott knytis. Det fanns bland annat amerikanska pannkakor, nybakat bröd, rädisor, brieost, fetaost- och spenatpiroger (mina) och kladdkaka. Och eftersom Zache och Tove inte hunnit få något porslin till lägenheten än så blev det på papperstallrikar.

Bästaste Malou.

Seriösa scenkonstdisussioner ingår liksom i konceptet. Yes. Antonia och Cat var engagerade.

Så också Angie.

Sedan hängdes och fnissades det i sängen.

Linn tillika den eminenta Flickan i Fadermordet.

Sara. Åh, vad jag tycker om alla de här personerna mycket.
När vi ätit oss mätta flera gånger om och druckigt för mycket kaffe och kanske annat också och pratat om teater, filmbolag som utnyttjar unga, arbetsrätt, relationer och skolan och hundra saker till bröt vi upp.

Det var stort Wendelsbergskalas i Slottsskogen den kvällen men det var för kallt för parkhäng så alla andra hade samlats i en lägenhet någon kilometer bort. Så vi begav oss.

Men först måste en ju vänta och röka och spexa och posera lite.

Vi gick till Olskrokstorget där de har tjusiga husen finns.

Vi promenerade förbi en cirkus med hemliga tält och lastbilar.

Hus med brittiska vibbar.

Och andra hus med sagovibbar. Älskar att gå igenom nya områden och upptäcka nya vackra platser.

Så kom vi till den där lägenheten och den där festen där det inte fanns någon luft men cirka tvåtusen Wendelsbergare. Cirka alltså. Det var stimmigt och varmt, mysigt och yrt. Cigarill på trottoaren utanför och finsnack med finpersoner. Kvällen fick ett något abrupt avslut för min del, men det blev ändå en himla fin dag. Med en så himla fin klass.

Det är inte det att jag struntar i bloggen, i er. Det är inte det att jag inte har saker att skriva om, material. Det är bara det att jag till exempel sovit över på skolan två nätter i rad (först på grund av skolfest, sedan på grund av kvällsrep) och inte ens haft min dator. Och att jag helt enkelt varit så upptagen att något bloggande inte gått att pressa in i schemat ens med våld. Det är slutproduktionen, Fadermordet, som tar den mesta tiden.
Men ikväll är jag lite ledig och tänkte ta tillfället i akt att berätta lite om förra söndagen som bröt av från repetitionerna och teaterlivet.

På söndagsmorgonen vaknade jag efter en lite för kort natt men fast besluten att för en gång skull tacka ja till Kollektivet Bobs brunchinbjudan. De är ju historiens mest uppstyrda kollektiv med seriösa bruncher varje söndag och det var alldeles för längesedan jag var där. Så jag tog mig i kragen och tog mig ut till Hjällbo.

Där det var full rulle i köket. Snart stod det saffransscones (!) på bordet.

Och som vanligt en hel marmeladbuffé med sorter som fikon, hjortron, hallon/lagerblad/vanilj och andra anspråkslösa smaker.

Fina brunchpersoner.

Lisa var färgglad och berättade anekdoter.

Saffranssconesen var farligt goda och jag åt mer än jag egentligen orkade och drack Bobklassikern Earl Grey Majestic. Vi avhandlade ämnen såsom riktigt vidrig film, superhjältefilm, gubbiga teaterkritiker och familjer.

Erik och Marie, så hemskt fint att hänga lite med dem.

En av brunchgästerna (vars namn jag inte minns, skämmigt) hade en helt ny Knyttettatuering på underarmen samt en tjusig banderoll. Tatueringsbegäret satte in med full kraft.
Sedan blev det dags för mig att kramas hejdå och flänga vidare.

Till naturhistoriska museet närmare bestämt. Jag är ansvarig för att fixa en liten trailer till Fadermordet och hade i uppdrag att filma en uppstoppad älg. Inga konstigheter.

Jag älskar naturhistoriska. Det är så mystiskt, gothiskt, äckligt och vackert på samma gång. Högst fascinerande. Jag skulle gärna stannat längre, öppnat lådor med fjärilar i, strykt valen över magen och tittat uppstoppade vargungar djupt i ögonen. Men jag hade ännu ett stopp på denna dags schema och hann bara med en liten snabb rundvandring efter att jag filmat ett par tagningar av skogens konung.

Sött rävdjur.

Och gothiska fladdermöss.

Så gick jag ut i det strålande vädret och hittade en gren med fyra fågelrestauranger på.
Resten av kvällen spenderade jag med Erika, fler koppar kaffe än vad som är bra, prat och monologrep (denna gång är det hon som söker). Finfin söndag även om den nog var snäppet för intensiv för min energinivå. Men fin, onekligen.

Glad första maj lite såhär nästan i efterskott!
Det har varit långhelg och det har varit skönt och fullt upp och välbehövligt, alltid. Mer om det så småningom. Nu tänkte jag mest bara leverera en dagens.
Idag har sommaren rullat in i Göteborg ackompanjerat av Internationalen och marschtrummor. Jag har demonstrerat, trängts i ett hav av röda fanor och fått politisk pepp, ätit chokladglass, pussat Rikard och slagits av tanken av det här är vår fjärde första maj ihop(!), beundrat körsbärsträden på järntorget, porträttfotograferat min klasskamrat Sara i vitsippshavet vid Wendelsberg och nu till slut landat hos mormor för en laddning perfektionspannkakor och däckat i en blekrosablommig soffa. Solen har bitit röda flammor på överarmarna och bredvid mig ligger ett manus som snart, snart, sitter fast i mig överallt. Fadermordet, vår slutproduktion. Imorgon ska vi filma trailer.
Våren går i tvåhundra kilometer i timmen som alltid och jag springer för att hinna med. Det är grönt och bländande och stundom stressande och hysteriskt men vackert och varmt och ganska vidunderligt.

Dagen till ära: knuten we can do it- näve.

Hej! Oh vad jag längtar efter att färga bort utväxten och bli alldeles svarthårig igen.

Strumpbyxorna hittade jag i något reaställ på Lindex.

Vinrött, oöverträffad favoritfärg.

Nu: dusch och textplugg och trailerplanering och Hunger games (är helt fast i böckerna, så otroligt befogad hype). Sedan: sömn.

För en vecka sedan: sjudande marknader, ändlös storstad, avgassmuts under naglarna, tunnelbaneträngsel.
Idag: åar, knoppar längst ut på kvistarna, höga tallar, yviga ekar, ren luft, fågelljud.

Vi gick till skogs.

Vek av från stigen in i trollskogen.

Som inte alltid varit en trollskog utan fält och öppet och det här har varit någons hem.
 

Ett hörn i ett hem.

Och allt, precis allt, är grönt.



Hur ljuset föll ner genom träden och så eken som stod mitt bland tallarna.

Skogspuss.

Rynkig tallhud.

Ljuskatedral.

Och sedan myren med älgtornet där jag och mamma en gång såg en räv som sov på en sten. Jag kan aldrig tröttna på skogen.