I lördags la jag för ovanlighetens skull lite möda på mitt hår och snodde ihop den här bullen. Eller förresten, det var inte mycket till möda, det var ren och skär improvisation (under tidspress). Men ändå. Tillfället var klassknytis och resultatet blev något som
påminde mig om någon sorts snurrig maräng med vit och mörk choklad. Har en nu en nästan vit hårslinga får en väl använda den i alla fall, eller? 

I lördags, efter ett superfint klasshäng i utkanten av stan, for jag och Malou helt bort från stan, till landet. Vi tänkte försöka hålla scenskolepressen på replängds avstånd och vila bland träden och stenmurarna. Det fanns snö och hästmular och kannor med te och franska filmer och vedspisar och just sådant som två prestationsnojande ungdomar kan tänkas behöva. Såhär ungefär:

 

Äntligen lite vinter. Jag längtar inte alls efter sommaren än, jag längtar fortfarande efter smällkall gnistervinter. Det känns som att de sista månaderna har varit en enda, sörjig ändlös höst. Så jag och Imse var ungefär lika förtjusta i världens nya vita kläder.

 

Världens finaste ponny.

Malou repade text över Minzks rygg. Det bästa sättet.

Och Minzk hade en stjärnhimmel i pälsen.

Cyklar slumrar under snötäcket.

Bilar också.

Grenarna är som vitvadderade renhorn.

Och i snön har hararna sprungit.

Om kvällarna och mornarna åt vi sådant här.

Och om kvällarna kunde det se ut såhär.
Det var ett par fina dygn och en fin upptakt till antagningsproven. Nu är jag i Luleå och här är det riktig sagovinter. Och imorgon smällere.

I denna ansökningshetsens tid tänker jag knappt på annat än monologer och allt annat som omgärdar sökningarna. Det är det första jag tänker på när jag vaknar, det sista innan jag somnar, jag drömmer om det varje natt och det surrar i mitt medvetande konstant. Pirrigt och ibland plågsamt. Kastas mellan hybrisartad tilltro till min egen förmåga och svarta hål i magen av osäkerhet. Jaja. Snart är det över.
Något jag i alla fall är bra på är att unna mig saker i tider som dessa. Tänka att jag kan äta ute, köpa dyr juice och fint bröd med förevändningen att 'jag måste verkligen ta hand om mig och vara i toppform för Luleå'. Den toppformen tänker jag uppnås bäst genpm fluffiga, smörstinna, sirapsknäckiga bakelser. Jag köpte ett par på Steinbrenner och Nyberg på väg hem från skolan idag och kära nån, den mazarinen var sannerligen en bit av himlen. Något så trivialt och fantastiskt mitt i prestationstunneln.

 

Kanske en skulle förtära sådana här små saker oftare, även i andra tider än dessa. Det kan vara en blivande, underbar, last.

Det verkar som jag flyr till landet allt oftare. Jag ser det på min blogg. Märker att vart och vartannat inlägg handlar om träd och stenar. Blir bara mer och mer hemmakär och djupare förälskad i ekarna, stenmurarna, det svarta mörkret och de vita stjärnorna. Jag är väl lantis i själ och hjärta, min obygdsfäbless skiner allt tydligare igenom mitt urbana kamouflage.
I helgen var jag som sagt där igen och andades från scenskolestressen (ridturer och hundgos fungerar utmärkt som förträngningsmedel, tackar som frågar). Dagarna såg ut lite så här:

Te. Alltid långa tedrickarstunder i sofforna i vardagsrummet om kvällarna. Grönt, eller mynta. Mitt bästa är mynta.

Smörgåsar. Alla smörgåsar gjort på mammas magnifika bröd. Pappas med renstek och groddar.


Mina med äggröra och timjan.

Te, som sagt.

Promenader. Jag, Rebecka och Imse gick en lång promenad på lördag morgon och världen var gnistrande isbiten.

Alla temporära regnsjöar blev skridskobanor. Och Rebecka har vackra kängor.

Isgrafik.

Åar. Och granar med kaskader av istappar istället för julgranskulor.

Förmiddagsljus. Mot mossan på stenarna och Rebeckas rygg.

 

Rebecka. Som praktiserat på stadsteaterns kostymavdelning och därför kunnat hänga en massa med mig. Nu är hon färdig och far ifrån stan igen, det är tråkigt och blir tomt. Här är hon välkläddast i skogen med magiska kappan och lovikavantar med Gryffindors färger på.

Imse, grenen och motljuset.

Öar i isen.

Att komma in till värmen.

Äta för många chokladtryfflar som dröjer sig kvar sedan helgerna.

Och gosa sig tokig med den här charmören. Jag tjuter verkligen högt av gullighetspanik av denna och kommande två bilder.

ALLTSÅ.

En kan vara i köket, pyssla och dilla runt och plötsligt upptäcka att Imse ligger orörlig på rygg med tassarna som en kanin och tittar storögt på en. Konsten att stjäla allt fokus och stjäla alla hjärtan.
Kanske jag måste rymma dit i helgen igen. Borra in mig i hundnacken. Gå på de där vägarna. Under den där himlen. Ana att livet kan vara lite större och lite varmare än tre minuters text i en blackbox.

Återigen har jag tagit mig till mitt eviga vilorum, ständiga tillflyktsort. Landet, föräldrahemmet, barndomshuset, oasen, you name it. Annars är mitt liv just nu riktat mot en enda sak; antagningsprov. Förstaprovet till Malmö teaterhögskola nu på tisdag och onsdagen efter det stundar tredjeprovet i Luleå. Mina tankar cirkulerar i frenetiska omloppsbanor kring viljor, omständigheter, motiv, värdeladdningar, förhållningssätt, rörelsekvalitéer, preparationer och sceniska lösningar. Tre monologer styr mitt liv ungefär (och det ska bli så skönt när den här bågen av press får skjuta sina skott och sedan vila).
Men här är lugnet alltid mer påtagligt, även under press. Idag har jag nog förnekat allt jag borde göra lite mer än jag förnuftigt kan motivera, men men. Det har blivit promenad med Rebecka och Imse i morgonsol, ridtur i solnedgång, saffransplättar, fotograferande och runtdillande i största allmänhet. Och en liten modebloggarharang, en rad foton som Rebecka tog på mig under promenaden. Skjortan fick jag av henne i julklapp, den är troligen från femtiotalet och en ny pärla att ta till min garderob och mitt hjärta. 


Det har varit en så himla himla fin dag idag. Isigt och klarblått.

De här fickorna är den bästa detaljen. Knapparna. Och kragen.

Bländande vintersol.

Det är så vackert där också. Det får liksom prestationskraven att krympa ihop lite. Och det kan en ju behöva.

Pang bam krasch, nu kommer årssammanfattningen! Innan jul var det väl sammanfattningarnas tid och jag som alltid haltar några hundra meter bakom hypen gör min nu. Och det här är dessutom bara en tredjedel, det låter vänta på sig, men av blir det. Jag kör på Felicias och Jennifers modell med ett kollage per månad. Men i texten kan jag inte hålla igen, där bara måste jag breda ut mig.

 

Januari
Jag lämnade min underbara Plymouthfamilj i Englandet och återvände för att hitta en tillvaro i Svea rike, Göteborg stad. Jag landade i en väska som förblev ouppackad och en pöl av rotlöshet, flackande uppmärksamhet och brist på struktur. För att aktivera mig gick jag på frilansmöten för studenttidningen Spionen, smed planer om kreativt eget företagande och hängde på ett gäng med till åren komna skådespelare och regissörer i ett hus i Linnéstan. Jag for till Fengan, skrev en artikel om Not Quite och fick tre fantastiska klänningar av Rebecka. Vidare engagerade jag mig i Rikards egenprojekt på teaterhögskolan som småningom kom att formas till föreställningen Gränslösa land. Jag hade i början svårt att hitta min roll och min engagemangsnivå i projektet och det var mer än börda än en passion, men detta skeva förhållande ändrades snart till det bättre.
Men rotlösheten var tung och svår att hitta mening och riktning i många gånger.
Andra saker som hände var; att jag gjorde audition för Astrid Lindgrens värld och naturligtvis blev hjärtekrossad när det inte gick vägen, jag och mamma hade en underbar dag på St Jörgen spa bland japanska tvagningsmetoder och pooler med svart kakel och klassisk musik under ytan, jag och Maxime såg den vansinnigt roliga och sexiga föreställningen Kött på Backa och skrattade högst i lokalen, såg den fenomenala filmen Heartbeats och blev handlöst förälskad i Xavier Dolan, blev erbjuden jobb på finaste 1700- talsbyn Äskhult men tackade nej, trots att jag drömt om jobbet sedan jag besökte platsen för tre år sedan. Men det  visade sig att magkänslan hade rätt ännu en gång.

 

Februari
Februari fortsatte spretig som en vinterbjörk. Framförallt ägnade jag mig åt Gränslösa Land som slukade mängder av tid. Jag och Rikard klurade med dramaturgin (oj, vad jag har lärt mig sedan dess),evighetsbyggde på vår tre meter höga murscenografi, skickade ut personliga inbjudningar och försökte hinna med att repa mellan varven. Småningom hade vi premiär, manus ändrades kvällen innan, projektionerna kom på plats i sista sekund, bokstavligen. Men vi klarade det, och fick övervägande finfin respons. Jag fick otroligt värdefull kunskap om teaterproduktion genom det projektet, det var en spännande period.
Sedan gick jag en liten kurs i kamerateknik på fotohögskolan och förälskade mig i otympliga storformatskameror.  Emellanåt tog jag tåget till föräldrahemmet och hittade vilan och kreativiteten där. Jag sågade, täljde, borrade och målade till en gren som blev en klädstång åt mina klänningar. Jag ärvde en en kista med en Elsa Beskow- etsning på att vika ihop resten av kläderna i. Successivt blev lägenheten ett hem igen och inte bara en förvaringsplats. Den blev varm, blå, röd, brokig. Fin.
Annars då? Jag åt mannagrynsgröt med blåbär, kardemumma och honung cirka varje morgon, hade en smärre stilkris, var på en mäktig aktion mot deportationen av kristna irakier som likt förbannat misslyckades, köpte min magiska havsgnistrande festblåsa, knarkade Mad Men, hade dejt med mig själv på Mölndals museum (mysigt! Åk dit!), såg mig själv på bio på Filmfestivalen och hade en supersvettig tokdanskväll på Lagerhuset. Inte en så tokig månad när jag tänker på saken ändå.


 

Mars
Snart kom våren, försiktigt. Vi spelade klart Gränslösa land och avslutade lättade ett fint men krävande projekt. Jag fortsatte på fotohögskolan med en kurs i ljussättning. Den var tyvärr lite dåligt organiserad men jag lärde mig ändå en del och fick fota med storformaten igen. Jag provfilmade i Karlstad och fick någon vecka senare beskedet att jag fått rollen Hanna i Koll på Cashen, en informationsfilm för gymnasiet. Glad som ett tivoli blev jag, mitt första riktiga filmjobb ju.

I Fengan var jag två vändor. Ruckel fotades, likaså bortglömda torp och övergivna cyklar med ägg i cykelkorgen, jag  åt lakritssemlor hos Jonis och Lisa och fick två militärjeansskjortor av Mattias som kom att bli favoriter. Sedan fyllde jag tjugoett och då var jag också där. Uppvaktades tidig morgon av Jonis och Hilma med lyxcrêpes och sedan pavlovatårta. Hängde på Bruket, i Jonis verkstad och for sedan tillbaka till Göteborg och åt middag med finaste Rikard på godaste Hagabion.
Och så: poserade med lakritspipor och inspirerades av Sagalova, staterade i sextiotalskläder och blev sådär respektlöst utnyttjad som en ofta blir som statist och tvingades jobba till fyra på natten.
Men våren satte sig i maggropen och jag behövde absolut köpa fullt med tulpaner och måla naglarna violetta. Jag köpte den finaste blårosiga klänningen på Emmaus och tog jag med mig den till en gammal plantskola där jag smög mig in och fotograferade. Bilarna som for förbi saktade ner och stannade. Det var varmt i solen. Jag var nog ganska lycklig.

April
Snart exploderade Göteborg alldeles. I magnolior, krokusar och gullregn som invaderade alla gräsmattor. Jag fortsatte med mitt ganska roliga men något ofokuserade liv där frilansjobb, fotokurs, aktivism och andra extrajobb samsades om tiden.  
En dag åkte jag till Karlstad och spelade in overtyren till Koll på cashen, en annan dag var jag, Jonis och Hilma i Uddevalla och hängde på muséet, loppisar och i solen vid kajkanten.
När livet i staden blev för vingligt av all osäkerhet rymde jag till landet och fotograferade bilvrak och promenerade med barndomsvänner.
Rikard spelade den sista föreställningen av Sunset Boulevard och vi gick på den flotta avslutningsmiddagen. Jag såg tio föreställningar på Artisten, inspirerades av fyrtiotalets proletärkvinnor och Picassos cirkusserie och ibland skrev jag bra.
Den första riktiga sommardagen var jag och mina kära Maja och Maxime på Trädgårdsföreningen, grillade oss i timmar mot försommarsolen, åt bakelser och uppdaterade oss högljutt om varandras liv och leverne.
Det blev påsk och då for jag, mamma, pappa och Rikard till Fengan och firade hos Jonis, Lisa och Hilma med gårdsarbete, spenatpiroger, marängbakelse och strålsol. Marken blev snövit av vitsippor och träden sockervaddsrosa av körsbärsblom. Och även om jag hade slagfält i bröstet ibland så var det ganska vackert ändå.

Jullovet tickar på sina sista timmar och tippar snart över kanten till att bli vardag igen. Slut på sovmornar och Aladdinaskar, oceaner av tid för frigruppen och terapeutiskt vardagspyssel som att sortera strumplådan. Alltid ett vemod, även om jag verkligen har något väldigt fint och värdefullt att komma tillbaka till. Jag har fotat en massa det här lovet men har inte tid att göra ett inlägg för varje tillfälle. Så det här blir den stora sammanfattningen, ett sammelsurium av glimtar ur två veckor som varit annat än vanlighetsvardag.



 

På juldagen packade större delen av vår familj in oss och våra oproportionerligt stora packningar i två ljusblå bilar och for västerut. Och innan vi kom iväg (det tar ju en stund det där) så fotade vi varandra och Shamita, vår vita sagohäst. Vi skulle flytta in i ett vandrarhem på Smögen, ett ljusgult trähus precis vid det rytande havet, och fira pappas sextioårsdag där. Vi sov och varvade ner, spelade in ett familjeband, bastade och badade i havet (!!), åt kakbuffé, lekte med Hilming, promenerade på klipporna, läste i våra julklappsböcker, gosade och flamsade. Och på annandagen gick vi på Nordens ark och dog gullighetsdöden över djuren, men det är en annan historia.

 

Nyår spenderade jag i Uppsala hos Rikard. Han gör sin praktik på Stadsteatern där, i föreställningen 4 dagar i april. Han visade mig teatern och vi smög runt där alldeles själva, letade oss igenom gångarna, flanerade i foajén, provsjöng på stora scenen. Det var labyrintiskt och nedsläckt, i rekvisitarummet kunde jag botaniserat i timmar, likaså i sminket. I ett rum fanns någonting ur varje föreställning som någonsin spelats där och vi tänkte att här kunde vi ju bo. Och jag undrade i mitt stilla sinne om jag någonsin kommer jobba på en sådan plats.
Sedan exploderade fyrverkerierna bort tvåtusenelva och sprängde in ett nytt år i våra liv.

Hos mamma och pappa på landet har jag givetvis också varit, även om mindre än jag önskat (alltid). Dagar som kan börja med kaffebricka på sängen och långpromenad innan frukost. Allt det där regnet, det som egentligen inte hör vintern till, hade grävt nya sjöar i skogen och över vägarna. Att rida långt på dagar som är som vårdagar fast det är vinter, att gå över svajiga träbroar med en överfull brusande å som rasar fram strax under. Att gallopera uppför en lång backe på en grusväg som blivit perfekt mjuk av allt regnet. Drömma om längre ridturer, sådana som går över tiotals mil och tiotals dagar.
Se på naturfilm och brodera i maklig takt, att pyssla kravlöst och somna vid öppna spisen. Pappas cappuccino, en promenad till. Vilan.

Den första från nyårsafton, i knallturkos (vilket inte riktigt framgår på bilden) sextiotalsblåsa i ohjälpligt gulkvalmigt gatljus. Jag och Rikard softade runt i mjukiskläder mest hela dagen och styrde inte upp oss före strax innan tolvslaget. Men då!


Den här klänningen är fantastiskt, men jag vet inte när jag ska hitta ett tillräckligt festligt tillfälle för den igen. Äh, strunt samma förresten, den får följa med ändå, den har förtjänat äventyr.

Hej runda luggen och runda kragen.

Hemmasydd är den, mycket välsydd förutom att den sitter lite märkligt över brösten, men det är smällar en får ta. Kostade väl sex guldpengar på Erikshjälpen. Förutom den: svarta lackskor och grå strumpbyxor. Allt vintage.


Nästa är dagsfärsk. Såhär såg jag ut ikväll när jag fick äran att sjunga på min kära barndomsvän Emmas dotter Leonies dop. Utan dina andetag, såklart. Det var en ära och jag blev hemskt nervös, men det kändes nog fint ändå. För att återgå till klädaspekten så bar jag kanske min absoluta favoritklänning som jag fyndade vid en vägren i Dalarna i höstas. Hemmasydd den med, extremt bra passform, perfekta väck, underbar grå nyans och isvita spetsband. Plommonlila strumpbyxor till som försvann i murrmörkret.

Svart midjekort jacka som säkert är från 40- eller 50-talet, också den ett så sjukt bra fynd. Och så guldhjärta runt halsen.
Så kan det se ut när jag ska på galej!