Är i föräldrahemmet igen. Nu är det fullare hus än vanligt med två syskon, två respektiven, en bebis, två föräldrar och två hundar. Hilmis har börjat gå på riktigt nu och måste passas varje sekund. Hon är liksom fortfarande i det stadiet att hon inte riktigt kopplar att om man släpper något så faller det till marken, om man stänger en låda och har handen emellan så gör det ont etc. Därför blir de en massa miniolyckor mest hela tiden. Som tur är är det ganska lätt att få tillbaka det skinande humöret med hjälp av lite spex eller några hallon. Igår åt vi god mat utomhus, gick en lång promenad i det brandfärgade kvällsljuset, såg en fantastisk dokumentär (Trädälskaren, se!) och drack pepparmyntste, som alltid. Idag är en mycket långsam dag. Vi har gått en annan lång promenad idag fast i hällande regn, lyssnat på gamla kasettband och rensat barnböcker. Snart ska vi äta och sedan ska vi dela upp fler barnböcker, det är flera skåp som ska tömmas. Sedan ska jag sy klänningen och kanske sy ett par rosetter om jag orkar. Det är ett långsamt liv. Men skönt.

Imse och Mattias gör cirkuskonster.

Veden! Jag och Rikard var med och lastade in all ved. Det tog många timmar och var slitsamt för rygg och
armar. Men rejält arbete där man ser tydligt resultat, och det är minsann något att sätta värde på.

Stora klungor regnprickiga blåklockor.

Jonis hattask och skor.

Brandljuset.

Det har plockats galna mängder hallon.

Rebelius och en viss griffon.

Rött mot rött.

Vi passerade en märklik maskin vid ett grustag.

Och ett och annat regnprickigt asplöv.

Och efter promenader var vi genomblöta, men vad gör det när man har sådana här syner.

Låt mig presentera ännu ett klänning-loppisfynd. Jag har tidigare tyckt att klänningar varit något av det absolut svåraste att få tag på i loppisväg. Och visst är det inte det lättaste, att få tag i de riktigt fina, om man inte är rik som ett troll förstås. Men det senaste har jag allt begåvats med ett visst flyt. Nu senast igår på Erikshälpen. En lila- och blårandig historia med stora pärlemorknappar och rynkad kjol. Det är en lite märklig modell med någon slags halv-drop waist. Därför ska jag med Rebeckas hjälp ta och sy i ordning den idag. Men den går att bära hjälpligt ändå, om man har ett fint skärp att rädda den med.

Oh, nu var det längesen minsann. Åtminstone med internetmått mätt, i verklig tid är det egentligen en mycket liten tidsrymd. Under veckan på Öland såg jag inte en dator och det är alltid överraskande befriande.

Jag och R har sovit i fjälltält och sedan i bil på nerfällda baksäten. Första dagen var olidligt brännvarm och dagen efter slog nyckfullheten till med stormregn som lät hålla i sig till festivalens slut. R och jag kröp in i mammas och pappas lavvo ibland och värmde oss med varma koppen och gosade med Imse. Jag har varit på några mycket intressanta seminarier om klimat, ickevåld och kollektivliv. Lyssnat och inspirerats. Och så har jag bekantat mig med ett tremånader gammalt tinkerföl och hans krumsprång. Obegripligt stark och precis lika gosig. Det  fanns vitkalkade hus omringade av lysande rosenbuskar och alldeles speciella stenmurar av platta stenar. Och vi har lagat mat tillsammans med vårt camp under pressenningtak och sjungit Ronja Rövardotter-sånger. Och vi har tokdansat. Det har varit stillsam Taizébön om kvällarna. Den natt det inte regnade satt vi vid elden till sent. Citerade Kåldolmar och kalsipper och dog lite av skratt, pratade om tanzanitiska giftdjur och andra viktigheter. Runt omkring oss strök Imse omkring i mörkret och trivdes. Alla våra böcker blev genomblöta och mer eller mindre förstörda i öregnet och alla kläder antog en mindre angenäm odör. Min Kafka på stranden ligger nu uppvikt med krulligaa krisptorra sidor framför fläkten. Regnställ och ett par fina gummistövlar hamnade högst upp på listan. Vi lärde känna en brittisk matematiker med grått hår och mörka ögon som var så klok och inspirerande. Och så kom han från Manchester. Vare sig vi ville eller inte (inte) så stiftade vi även nära bekantskap med tvestjärtarnas armé vilka utan att be om lov flyttade in emellan trangiakökskastruller och under sömmar i regnjackor.

Men, det var fina dagar. Och lite såhär såg det ut:

Tradera förunnade mig nyligen ännu en förälskelse. En vippig klänning som ser ut som en tutti frutti- polkagris. Den har stora knappar, kors-och-tvärs-ränder och rosettknytning. Stormförtjusningen är ett faktum.

Nu far jag på semester och blir borta ett par dagar. Måste säga att jag uppskattar när andra bloggare vågar
försvinna ett tag utan tvångsmässig uppdatering. Så nu gör jag det med.

Bisous!

Jag simmar genom sjöar med hy av glas. Går rakt igenom luftrum där vilda kaprifolfamiljer gjort sig hemmastadda och bjuder in till somrigaste djupdoft. Jag sträcker ut armar och händer för att ta små delar av smultronskatter och rosenbuskar.
Dagarna är en pastellig, flytande massa som jag lagom flegmatisk och mestadels toknöjd följer med i.

Tycker det har varit lite sensommarvibrationer de sista dagarna, och det påkallar oundvikligen vemod. Men prognoserna som jag följer slaviskt varslar om gula heta soldagar snart igen. Jag är långt ifrån mätt på sommaren än.

Uppskattar fortfarande varenda dag av ledighet gränslöst. Privilegiet att låta bli att ställa alarmet om man vill, utforma sina dagar precis så impulsivt och spontant som det passar en är just ett privilegium, så fortfarande, och alldeles lysande. Spela spel i sängen, tänka ut fotoidéer, baka bullar, snorkla i havet. Plocka blåbär med fina E och bada kvällsbad. Prata om allt det där som är mellan ens jag nu och ens jag då och hur det där går isär och ihop. Efter vårt blåbärsplock igår hade jag elva (11!) fästingar. Det är sommarens ganska motbjudande baksida, men inte dör man av det inte. Så länge man hittar dem när de fortfarande är knappt milimeterstora.

R och jag har varit lyxiga. I förrgår var det indiskt på en uteservering, raita, paneer, lassi och hela den smakrika underbara kittet. Dagen efter stod svärpäronen för lyxet när de tog oss ut till Ljungkile och laxrestaurangen. Kråset mer än smörjt.

Murakamis berättelser som jag stampande väntat på ska ta mig med storm har äntligen gjort det. Kafka Tamuras rymningseskapader, fina dumsnälla Nakata, kattfångaren Johnnie Walker, det sagolika Komura-biblioteket och alla de andra små mer och mindre magiska bitarna slukas nu av mig, sida för sida och rad för rad.

Englandsplanerna finns i bakhuvudet mest hela tiden med påminnelser om att en regnjacka och ett paraply behöver kirras, bussbiljetter bokas, papper skickas in och hela den där administrativa och uppstyrningskrävande apparaten som en sådan sak innebär.
R har fått besked om lägenhet och så snart som möjligt flyttar jag och han för att tränga ihop oss i en etta tills dess att jag far.

Nu har jag återigen packat väskan för imorgon far jag och R till mamma och pappa och sedan vidare. Vi ska följa med dem till en liten festival på Öland. En festival med kristna, klimatsmarta, konsumtionskritiska  och kreativa förtecken. Det kommer nog bli himla fint.

Nu i lördags stundade nästa bröllop i en vad jag gissar är en bara påbörjad rad. För mig inget uppdrag i närheten av brudtärneklass, utan kom endast i egenskap av gäst och egentligen mest som R's flickvän. Klädkoden trivsamt och bekvämt tog jag på allvar och smet i min härliga rosklänning som jag ännu inte fått tillfälle att använda. Den är fin och kändes lagom uppklädd. Luggen fick en enkel snurr och resten av håret lämnades åt Hermione Granger-burret.

Det blev ett fint och avslappnat bröllop där folk satt i plyschsoffor och på filtar på gräset och som innefattade bland annat ett getingstick, en dam som plurrade i sjön från en flotte, en brudgum som klättrade på taket letandes efter en badmintonboll, underbar vegetarisk buffé, oreos- tårta, jätteplockepinn och en tokfin utsikt.

Mitt liv är så idylliskt just nu, så friktionsfritt och svävande att det väl egentligen inte rymmer någon dramatik att tala om. Inga jordskalv eller världsomvälvningar, inga stormar eller yttre äventyr. Allt är just nu bara en enda jämn ström av stilla njutning och lyckovågor. Den spegelblanka nordiska sommaren ligger framför mig och är i mig med hela sin självklara underskönhet.
Det är rabarbersaft, murgröna och att svänga in på granngården för att köpa jordgubbar. Det är långa promenader där höga raka granstammar vandrar förbi och där mamma plockar klöver längs vägrenen. Där takten stannar av för att en annan vägren är så full av smultron som bara inte kan lämnas. Det är nybakat bröd och kvällsdopp. Det är lommens urljud över spegelvattnet. Det är att tvätta håret i den där sjön och att försöka få Imse att bada. Det är två hästar i en hage bredvid och oförklarligt mycket energi. Det är pepparmyntste, kaprifol, skogskovall, ladusvalor, vedklyvning och vilda lekar med Imse. Det är för fint.

En annan blåhet som lämpar sig ypperligt för tropiska dagar som dessa är min blåa playsuit. Den inhandlades för en penning billigare än femtiolappen på Myrorna för ett par månader sedan men är ursprungligen från Cubus. Den var i original inte mycket att hänga i granen, med sin låga skärning och spaghettiband. Jag slog dock till ändå eftersom jag så länge letat efter en denimplaysuit, utan resultat. Jag färgade den mörk i samma veva som jag färgade shortsen i förra kläd- inlägget. Den blev vagt missfärgad på ett ställe, men vad gör det. Och så ersattes tygknapparna som trillats av med tre gyllene sailorknappar. Nu tycker jag den är riktigt fin. Och framförallt, det överlägset mest praktiska plagget just nu. Så en blå rosett till och saken är biff.